Ååå vad jag önskar att jag hade kunnat göra det men jag vet också att gör jag det så kommer monstret som slumrar i mig åter vakna. Det ligger hela tiden där på lur och väntar på att jag inte ska orka stå emot. Det har ju lurat mig så många gånger förr. Fått mig att falla dit igen. När jag trillat dit kommer ju Herr Ågren och knackar på dörren, misslyckandet ramlar över mig. Jag vet ju egentligen att det inte går men jag vill så gärna vara som alla andra!
Det är så svårt många gånger att stå mot omgivningens tjat samtidigt som man har lilla monstret som pockar på, som vill ha och behöver sitt socker för att orka existera. Så länge jag låter bli kan jag håll monstret inklämt där i sitt hörn, känna hur dess kraft tynar bort men minsta sockerkorn som får smälta på min tunga så blir han stark igen, socker är för honom som dunderhonung är för Bamse eller spenat för Karl-Alfred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar